När det är kallt ute släpper jag på gränserna och låter tankarna vandra fritt,
det blir bäst så för annars blir allt så inramat, kantigt och förutbestämt. Sånt
jag inte riktigt orkar med. Nu när kylan har krypit ner till nästan tjugo minus
så drömmer jag mig bort till en varm sommarnatt, en smekande vind och
tusentals vackra blommor, så som det var en kväll när jag var fyra, men sånt
ändras ju också tyvärr...