Jag behöver skriva av mig ibland, och med ibland menar jag då hjärtat är brustet. Ingen förstår, ingen bryr sig och ingen läser. Allt är väl som det ska antar jag, åtminstonne som vanligt.. Jag ska inte ge upp, inte än. Han sårar mig dagligen men har jag stått ut så här länge kan jag väl göra det rästen av mitt liv med? Det är många frågor jag har, men få jag faktiskt får svar på. Ska jag låta allt falla mellan fingrarna, som sand, bara vinden får tag i det så är det borta. Nej vårt förhållande är som vatten, håller man inte fingrarna tätt ihop tillräckligt så faller det av egen fri vilja, som hans. Idag sa han att han bara är med mig för att jag vill vara med han, han behöver egentligen inte mig, han vill inte vara och han vill inte prata, men älskar mig, det gör han och det är det ända han säger också, aldrig att jag är vacker eller något liknande, bara att han älskar mig...


Jag håller i allt vad jag orkar men det försvinner i alla fall..