Efter alla motgångar tycks jag mig äntligen ha tagit mig ur detta svarta mönster. Ur de mörkaste vrår skymtar jag nu ett ljus som ska leda mig fram till lyckan. Jag går, nej springer fram mot det oändliga och ser sen bara ett hav av tårar som blir allt fler och fler. Kännslolösheten börjar verka i mig som en instängd demon i min kropp. Den kämpar för sitt liv för att ta sig ut. När jag inte orkar kämpa emot längre faller jag tills jag når botten och skakar tills den svarta, onda och hjärtlösa demonen har omslutit mig helt. Det är då mina lungor tar sitt första antetag på en evighet och det som känns som iskallt vatten sprutar nu ut ur min kropp och bildar sedan en dimma som jag aldrig hittar ut ur...

Lyckan är inte alltid det du tror att den är