Du är lycklig när jag är olycklig, vart är rättvisan i den här världen? Hur mycket är det tänkt sig att man ska tåla egentligen? Jag försöker att tänka bort allt elende du ställer till med och inte bry mig om vad du gör, men du lyckas alltid ta dig in till mina bra tankar och bryta sönder dem medans jag ser på. Jag vill blunda så hårt jag kan och sen när jag öppnar ögonen är du borta, för du bidrar inte till något bra. Tvärtom. Du får mig bara at gråta och att bubbla av ilska. Min ork tar slut här, allt blir bara fel när jag kommer nära något, det går sönder, det försvinner och främst bara blir en massa problem. Det känns som jag drunknar i misstag och mina egna tårar. Men jag är inte redo att släppa tagen för då får jag aldrig veta om det skulle kunna bli fantastiskt, och samtidigt undrar jag vad jag går misste om, om jag skulle våga släppa taget och kanske hitta någon som gör mig lyckligare. När ska man våga släppa taget?


Det här är en utav mina favorit bilder för den speglar mig.